Såg just ett avsnitt av Stridspiloterna på teve. Jag är mycket intresserad av flyg och vill gärna själv flyga. Jag kände igen mig själv i mycket av det de unga eleverna på Malmen i Linköping pratade om när det gäller motivation, utveckling, utmaning osv. Jag har varken åldern eller fysiken för att bli stridspilot, det hade jag inte heller som 20-åring, så det har aldrig och kommer aldrig vara något alternativ. Men det är inte det detta handlar om. Nej, det handlar om att jag känner en stark drivkraft att använda HELA min potential till något där den hör hemma och gör nytta för mig och helst även för andra.
Jag vill kombinera svåra teoretiska system, regler, utmaningar och utveckling för min egen del med konkreta handlingar, att behärska kroppen, styra, agera, utföra, skapa, kreera. Samtidigt improvisera och lyssna för att försöka hjälpa andra människor, känna ett totalt flyt - ett flow där dessa tre delar sammansmälter.
Svårt, kreativt, människor.
En av eleverna sa att han hade arbetat som skidlärare tidigare och att han förmodligen skull blivit bergsguide eller något liknande om han inte kommit in vid flygvapnet. Han gillade utmaningen och balansen i det svåra men samtidigt att se glädjen i ögonen hos skidelever, både barn och vuxna, som inte hade upptäckt det där med skidåkning som han uttryckte det. Jag har tänkt exakt de tankarna många gånger.
Det var någon annan härförleden som sa att det är ett skönt ögonblick att se hur poletten trillar ner för någon man lärt ut till. Jag känner igen mig starkt i det. Vem var det? Hm... Nu vet jag, det var Claes! Vi är lika på många sätt, vi har till och med lika skitiga vita gamla kombisar :-)
Utmaning, utveckling, utbildning.
Jag lär mig, jag gör, jag hjälper.
Jag behöver gå vidare och hitta ett arbete där jag visserligen kan fortsätta använda min analytiska och strukturerade förmåga, men där jag får använda min kreativa och praktiska sida mycket mer samt där jag har mer kontakt med människor och helst får hjälpa dem.
Inlägg
