Tankeläsning

Vi har kompisar i gäststugan. Deras Alexander är snart fem och han leker mycket med vår Veronica som är fyra. Häromkvällen åt han här igen och sen såg vi på Bolibompa och mös i soffan. När det var dags att gå hem blev Veronica jätteledsen och grät och snyftade - inte trilsket eller trotsigt utan äkta ledsen - det var tydlig skillnad mot vanligt “vill-ha-gnäll”. Senare när hon skulle sova kom det fram att hon fortfarande tänkte på Alexander och hur jättekul de haft ihop.

Jag försökte gissa lite hur hon kände och sa att jag trodde att hon var både glad, pga den roliga leken och samvaron, och ledsen för att det tog slut. Då berättade hon att hon tänkte så mycket på honom att det nästan gjorde ont inne i magen…och att det kändes så mycket att hon bara blev ledsen fast hon egentligen var glad. Sen somnade hon snabbt.

Det är en fin känsla att ha den kontakten med sitt barn, att man ser vad som pågår, förklarar sin syn, att man finns där och att hon känner att någon förstår…det verkar viktigt för henne också att jag berättar, för sedan berättar hon gärna själv om hur hon känner och vad hon tänker på. Att hon somnar sedan märkbart lugnad tyder ju också på att det är bra för henne att få prata om det lite, det rensar ur och bekräftar att det är ok.