40-årskris?

Nu har jag varit 40 i 364 dagar och 18 timmar eller så. Om jag ska råka ut för någon 40-årskris är det dags för den att sätta igång nu, för om bara några timmar blir jag för gammal för sådant.

Om det kan betraktas som kris eller inte vet inte jag, men faktum är att jag läst en del om självkänsla under året. Jag fick leta ett tag innan jag hittade mitt favoritangreppssätt vilket visade sig vara boken "Självkänsla på djupet" av Marta Cullberg Weston. Jag har även tittat en del på olika enkla metoder för självstudier av personlighetstyp och egenskaper och lärde mig mycket om mig själv (och andra, bla på jobbet där jag lyckades sälja in en liten snabbrunda!) via MBTI (Meyers Briggs Type Indicator). Se tidigare inlägg om detta.

Men när jag nu vet mer om mig själv och känner mig tryggare i vem jag är uppstår ju också frågan om vad jag ska göra? Vad jag ska bli när jag blir stor? Det har jag fortfarande inga bra svar på. Det är häftigt att iaktta de som vet vad de vill bli och vill vara och hur de har vetat det sedan de kanske var barn eller åtminstone 20-åringar. Och sedan envist arbetat och satsat både tid, pengar och kanske offrat relationer etc på att nå sina mål. Jag har hittills inte sett mig själv så tydligt i någon framtida roll att jag kunnat sträva så starkt. Det kanske kommer.

Det känns i alla fall bra att fylla 41 om några timmar. Jag får fortfarande ganska ofta kommentarer av nästan jämnåriga kollegor eller andra som antyder att de tycker att jag är mycket yngre än de. Det uppfattar jag som komplimanger även om det ibland förmodligen är menat som en slags pik. För mig känns det både nyttigt och kul att kunna ha barnasinnet kvar. Sen att det inte syns utåt i alla lägen är en annan historia.